"Det kan väl inte vara så svårt, det är väl bara sätta dig ner och börja läsa!?"
Mjo, så kanske det är för vissa personer, kanske till och med de flesta.
Men, det gäller inte mig.
Vilja, motivation och ork är 3 olika kategorier som ständigt bråkar med varandra, och för att nånting ska kunna bli av så många alla 3 av dessa samarbeta. Om minsta lilla grej får en av de här att inte vilja samarbeta så fallerar alltihopa.
Jag hade en mental krash i somras, plugget sket sig, ingenting blev gjort, jag satt och strirrade på böckerna och in i skärmen utan att göra någonting, men tillslut så tog jag mig i kragen och hörde av mig till Navet. Jag behövde boka in en träff med en studievägledare för att komma på rätt köl igen.
De hade gått på semester dagen innan... Fuck.
Sommaren gick, jag fick en sorts ofrivillig semester kan man säga. Det låter ju nice! Eller?
Njae, var mest bökigt och komplicerat, eftersom jag lever på ekonomiskt bistånd, eller soc-bidrag som det kallas i folkmun. Varför gör jag det? Jag studerade väl? Men CSN då?
CSN är slut... jag har förbrukat mina gymnasiela år för studiemedel genom att försöka studera när det inte gått alls. Men med en mängd samtal med handläggare på Socialtjänsten har jag lyckats få ett undantag som ger mig rättighet till ekonomiskt bistånd fastän jag studerar, något man normalt sett inte får.
Så sommaren var oviss och komplicerad, eftersom soc ville veta hur det blev med plugget så de kunde ta sina beslut, men jag visste ju inte, jag satt och väntade på att de skulle komma tillbaka från sommaren så jag kunde fixa mitt möte och komma igång med plugget.
hur som helst, tillslut så slutade sommaren och Navet fylldes på med personal igen, jag ringde in samma dag de kom tillbaka, och de var redan så uppbokade att jag fick vänta en månad till innan mitt möte äntligen blev av.
Vi hittade en plan, jag var motiverad, det här skulle bli bra, jag kände peppen, nu jävlar, nu kör vi.
Om en månad (från då) skulle första kursen börja, först ut Psykologi 1. Passar mig perfekt på sätt och vis då jag redan sitter och försöker få ordning på mig själv med diverse psykologbesök och dietistbesök och så vidare.
Kursen började måndagen den 26e okt. Psykologi var en kort kurs, 2 veckor. Jag tänkte tillbaka på 2 veckors Religion 1 jag gick förut, den var pissenkel, så tänkte att de här kommer ju gå bra.
Det första jag märker är att det är prov samt uppdrag som ska in på onsdagen, och fredagen, och söndagen... genast kom en svallvåg av press, mothugg och stress ifrån djupet av mitt huvud och jag kom av mig på en gång. Jag började inte plugga förens på onsdagen, eller ja, jag började läsa litegrann, men inte så aktivt. Jag försökte, men ja kunde inte sätta mig in i skiten.
Varför? Det här är en intrssant kurs, jag vill lära mig det här, det är både praktiskt och intressant... men jag kom ingen vart.
I måndags, veckan efter kursstart lämnade jag inte det första uppdraget, dvs dagen efter det tredje egentligen skulle vart inlämnat. Den måndagen var hemsk... jag läste 30 sidor i boken... på 8 timmar.
Jag bara satt och stirrade... det var som att ALLT annat drog min uppmärksamhet den dagen. Ja, ungefär som vanligt då. Vi läste om olika typer av psykologi, och jag minns att Freud och hans psykodynamiska psykologi var en av de 3 typerna som uppdrag 1 handlade om... o jag kunde för allt i världen inte få in hans sätt att tänka, det var så knepigt, så konstigt, jag fattade inte. Mitt huvud kunde inte omfamna det hela.
Dagen därpå fick jag tillbaka uppdraget. Det behövde kompletteras, för mina svar om Freud accepterades inte. Jag fick skriva om det, det gjorde jag idag, fredag den 6e.
Idag skulle ha varit slutet på kursen, men jag har bett om att förlänga den en vecka för att kanske hinna ikapp.
Vettefan om mina nya svar om Freud's psykologi accepteras, men jag kan inte ta in det, jag har försökt, men jag kan inte.
Samtidigt så blir jag uppstressad över att jag idag, 3 dagar innan nästa kurs kommer börja (dvs samtidigt som psykologins sista extravecka håller på) fått reda på vad för böcker som kommer behövas.
Nu behöver jag 6 stycken böcker för en gymnasiel yrkesutbildning i butikssäljare.
Det här är något jag VILL plugga, som jag VILL göra, men 6 böcker, 3 dagar, 2 uppdrag kvar i psykologin... och stressen sköljer över mig likt en tsunami. Jag drunknar.
Hur mycket har jag pluggat nästa kapitel idag tror ni?
Well.. jag har öppnat boken, bläddrat fram till kapitel 6, biologisk psykologi... sen har jag inte kommit längre.
Jag har istället öppnat den här bloggen för att skriva av mig på, jag har bakat en dubbel sats hallongrottor, jag har planerat vidare på cosplays, jag har städat och diskat, jag har jobbat med digital musikproduktion.... jag har verkligen inte kunnat göra nånting av det jag MÅSTE göra.
Välkommen till min vardag.
Det är så här jag fungerar under press.. jag stänger av, motivationen tryter, stänger av mina funktioner så pass att jag slutligen bara sitter och stirrar rakt fram, antingen på datorn, eller rakt igenom skärmen, utan att ens veta vad som händer på skärmen även om jag tittar rakt mot datorn, jag fokuserar inte, jag bara försvinner in i mig själv, Stänger mig själv och sluter dörren.
Samtidigt sköljs tsunamin över mig, kastar omkring mig emot väggarna. Jag brottas med tankar som acceptans, vänskap, kärlek, kunskap, självvärde, med mera.
Tycker folk om mig? vill folk helst undvika mig, är jag en dryg person som ingen orkar umgås med?
Hur många av mina vänner tänker på mig som en vän, och hur många av dem är bara vänliga mot mig för att de inte vill såra mig genom att avslöja att de egentligen inte vill vara mina vänner?
Det här är tankar jag brottas med varje dag, även om jag innerst inne egentligen vet att många av mina vänner ÄR mina vänner, och ser mig som en vän. Men mitt huvud kan inte begripa den biten.
Jag skyller på barndomen... det är ändå därifrån de flesta av våra karaktärsdrag kommer ifrån om man tänker efter, och just trygghet och tillit var inte det jag fick mest i ungdomen, vilket lett till att jagh ar svårt att tro på folk.
Jag säger till folk att jag litar på dem, jag säger att jag tror på det dem säger, och på sätt och vis vet jag att det är sant. Men innerst inne så skriker mitt huvud åt mig att jag är värdelös, att de inte tycker om mig, vill umgås med mig, med mera.
Ångesten är nära.
Jag pratar för mycket, jag förstår inte ironi och/eller sarkasm så ofta, jag kopplar inte signaler, jag kopplar inte alltid när jag ska sluta, när jag ska ge mig i en debatt, jag drar skämt som ingen skrattar åt, jag stammar, kommer inte till punkt. Jag ska berätta ABC, men jag berättar AB_DEFGH
"Solis! Kom till poängen!!!" Justja... öh.. vad var det nu igen? AB nånting.. nej jag har glömt.
Jag är värdelös på att hantera sociala sammanhang.
Jag är värdelös på att hantera saker.
Jag är värdelös på folk.
Jag är värdelös.
Kunskap då? och självvärde? Ja det går hand i hand med allt annat. Jag kommer ingen vart, jag står bara och trampar, samtidigt som jag lär mig mer o mer om allt som jag kanske inte ens har nytta av egentligen. Eller har jag det? Jag försöker intala mig själv om att jag kommer ha nytta av att spela brädspel, kramas, dansa, skapa musik, sy/skapa cosplays/dräkter... men kommer jag ha nytta av det?
Hjälper det mig?
Well.. ja, det hjälper mig att må bättre, att inte sitta och fyllas av ångest hela tiden.
Men det får inte proven skrivna, det ger mig inte betygen jag behöver i plugget, och framförallt så ger det mig ingen inkomst jag kan leva på.
Medborgarlön... det hade varit nånting... då hade jag kunnat skita i allting som har med skola att göra, bara göra det ja VILL göra.. kanske extraknäcka nångång här o där på timtid för lite extraslantar... Då hade jag nog mått bättre åsså. Men ja vet inte, vi är inte där än.
Nu mår jag mest bara dåligt, men sopar det under mattan genom att göra massa roliga saker med mina älskade vänner. Utan er hade jag nog isolerat mig i nån sorts dödsångest.
Imorn ska jag ut och fotografera med en fantastisk vän, däremot är det mat med dansvänner följt av en swingkväll på Grand.. Det ser jag väldigt mycket fram emot.
Men ändå...
Men ändå...
*tittar på Psykologiboken, en tår rullar ned min kind*
Jag orkar inte det här, kan jag inte bara få fungera normalt som andra? Kunna plugga när jag behöver plugga, kunna bete mig "som man ska" i sociala sammanhang!
Sluta behöva överösas av en känsla av att inte duga till, att ingen vill ha mig där.
En känsla som troligtvis inte stämmer alls, men som huvudet helt har ställt in sig på.
Egentligen behöver jag nog en semester från allt som har med ansvar att göra, i typ flera år.
Jag orkar inte det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar