Sjukskrivning, eller nåt.

Gah, känner att ja behöver ventilera och ranta lite!

Hämtade ut mina sjukskrivningspapper från vårdcentralen idag.
Visst är det kul när ens problem förminskas och det verkar som att läkaren bara lyssnar halvhjärtat?

Vi satt o snackade i en timme, och jag var noggrann med att berätta hur det låg till, och hur jag haft problem i vääääääääääldigt många år, typ sedan barndomen. Jag noterade även väldigt tydligt det som jag pratat om med både psykolog och dietist. Mina många långa år med ätstörningar, samt att både socialhandläggaren och min psykolog håller med om att jag ska börja med att ta aktiv vila där jag fokuserar på saker som gör mig glad, och framförallt att ta tag i ätstörningarna som jag haft så länge jag kan minnas.

När jag kollar igenom pappren jag fick hem idag, som ska skickas till försäkringskassan så ser det ut som jag endast fått tillfälliga problem sedan hösten, då jag började plugga, men gick in i väggen direkt.

Allt som står i dokumentet antyder på att jag varit problemfri fram tills dess. Det framgår enligt pappren som att detta problem är något nytt, alltså ett mindre problem, en "fas", något väldigt temporärt. Som att mina sömnbesvär, deppressioner, ätstörningar med mera endast skulle ha dykt upp just den här pluggperioden, att det inte är något jag haft innan.

Fast det har jag ju.. och det sa jag ju.

Så jag fick sjukskrivning i EN månad, nu under julen, o förhoppning att jag skulle hinna vila upp mig då och fixa tillbaka allting.
Efter den månaden skulle jag få träffa en annan läkare (eftersom han såklart slutar den här månaden) och se över om det behöver förlängas ytterligare en månad eller inte alls.

Kul att han lyssnat.

Känns som jag behöver ta ett ordentligt snack med den nya läkaren sen i slutet på nästa månad när det blir tal om att förlänga/avbryta sjukskrivningen. För inte kan kommer ja lyckas ta hand om hela min personliga hälsa och mina ätstörningar som jag haft i 10-20 år... på en månad.

Snacka om att bli förlöjligad, hur mina problem kastas bort som något litet tillfälligt mindre problem. Nej.. nu är ja fan bitter. Tacka fan att de e dans på Polacksbacken idag så ja kan bli muntrare!

Stress, ork och sånt skoj

Situationen blir jobbigare för varje dag. Jag har fått det vanliga brevet ifrån soc som jag får alla månader, dvs det vanliga brevet med blankett för nästa månad o sånt. Dock med en uppmaning om att jag behöver uppvisa studieresultat för att få försörjningsstöd igen för nästa termin.

...kul. Här ligger jag och kan inte plugga, går in i väggen, försöker men kommer ingen vart... och så ska man visa positiva resultat till soc för att ens få pengar.

Visste ju redan innan att jag skulle behöva visa resultat. Därför jag kämpat med att orka. Men det går inte. Jag blir stressad, hjärnan låser sig, jag mår skit och plugget läggs åt sidan.

För att stressa mig ännu mer så ska min handläggare ta julledigt så jag kan inte skicka in pappren den 20e som vsnligt utan måste skicka senast den 7e. Yay ännu mer stress.

Inget ont mot soc. De följer sina stadgar o jag får försörjningsstöd pga ett undantag då man egentligen inte får pengar av dem om man studerar. Så att de skulle bli problem om jag inte pluggade var rätt givet.

Jag har fessutom turen att efter ett tiotal handläggare äntligen ha en som faktiskt verkar bry sig. Hon är snäll.

Men nu sitter jag här. Papper med ansökan plus studieresultat ska in om senast 5 dagar och jag har noll resultat att ge. Eller.... ja har noll positiva resultat. Misslyckade avbrutna kurser tror jag inte kommer godkännas direkt.

De tre senaste posterna från den här bloggen skrev jag ut och gav till min psykolog på förra mötet. Hon skulle läsa igenom dem. Dock kommer vi inte ses förens i januari så ja vet inte hur jag ska göra.

Jag vaknade 10 idag. Klockan är nu 13:17 och jag ligger fortfarande under täcket och skriver detta ifrån mobilen.

Orkar inte gå upp. Vill inte gå upp. Vill bara ligga kvar här och önska att all stress och ångest försvann.

Men jag behöver försörjningsstödet så jag kan betala hyran, elen, mobilen, maten, busskort, och alla andra utgifter jag har.

Vet inte vad jag ska ta mig till. Vill bara sjukskriva mig och ta hand om sånt som gör mig glad... men det lär jag väl inte få förens jag sitter med påminnelser efter påminnelser för fakturor, o sen blir vräkt eller nåt.

Så jävla rädd för nå sånt.

Ta mig härifrån.

Återhämtning, nya försök, nya misslyckanden.

De senaste veckorna har varit varierande, ett mönster visar sig väldigt tydligt.
* Mina nöjen, de jag brinner för, är de sysselsättningar som får mitt huvud att hamna på rätt köl.
De får mig att må bra, de får mig att lägga allt trassel och skit som försigår i huvudet åt sidan för en stund, så jag kan fokusera på det som är bra, det som är roligt.
* Mina måsten, de jag bara ska göra för att jag måste, är de sysslor som får mig att tappa kontrollen på mitt liv.
De skapar ångest, stress, motivationskrasher, aptitförlust, med mera, så jag tappar allt och ingenting blir gjort eller åtgärdat.

Jag har haft problem med plugget ända sedan det började igen den 23e november. Jag pluggade jättesällan, i väldigt korta omgångar, och jag misslyckades med det mesta, ty saker gick inte in i huvudet i den takt det behövde, eller inte alls.
Jag blev stressad, tappade motivationen, orkade inte sätt mig och läsa, fokusera, lära.
Det fanns ingen motivation, endast en uppgivenhet, en sorts "Jaha.. nä..... jag pallar inte!" varpå man bara sitter och glor på orden i boken utan att faktiskt läsa dem, eller så tittar man ut förbi boken, och bara stirrat rakt ut... Samtidigt känner jag mig sämre, jag känner hur jag tappar mer och mer ork för varje minut som går när jag sitter med böckerna öppna. Som att all min motivation och ork skulle finnas i en vattenledning kopplad till en kran, där mina nöjen stänger kranen så motivationen ligger kvar i ledningarna, medans plugget drar upp handtaget och låter motivationen flöda ut, bort ifrån mig. Det rinner ut.

Jag testade nu i veckan (mån-ons) en ny taktik.
Jag gjorde något roligt, en hobby alltså, en stund, för att motivera mig, sen när jag gjort det i 2-3 timmar så öppnade jag böckerna och tänkte försöka plugga så gott ja kunde tills motivationen runnit ut, för att då göra något kul igen för att fylla på motivationen.
Det lät som en bra plan, men när det väl var dags för pluggomgången så föll korthuset på en gång. Jag loggade in på lärarportalen Novo.... stirrade på de försenare och avbrutna (pga försenade inlämningar) kurserna och bara sjönk som en blyklump i havet.

Jag vred om min taktik lite och tänkte att jag skulle försöka undvika att sänkas av det ja ser när ja loggar in på portalen, så ja skrev ned vilka sidor jag behövde läsa i boken istället så att jag inte behövde logga in inför nästa pluggsession. Jag skulle bara behöva ta fram papperslappen med boksidorna på och läsa, utan att logga in.
Det sket sig det med... efter nöjessessionen då det var dags så tog jag upp lappen... tittade på den.......
Suckade djupt, rev lappen i bitar och slängde den, och la mig på soffan och bara stirrade uppåt i taket i kanske en halvtimme innan jag började pilla med mobilen för ändlöst meningslöst scrollande.

Det som fick mig att inte bli för deprimerad var mina nöjen. Det var socialdansen på tisdag. Det var repan på onsdagen samt danslektionen senare på onsdagen. (Normalt sett repar bandet på torsdag, men vi bokade in onsdag denna vecka pga att jag skulle iväg).
Dessa händelser fick mig alltid att må bra fram tills jag kom hem, och en bra bit därefter med, så länge jag inte började peta på böckerna jag behövde plugga i. Men så fort jag började tänka tankar om att plugga så blev det bara längre och längre bort.

Nu i torsdags så var det dags att bara släppa allt skit och åka på "semester". Jag hade fått tag på en sjukt billig resa till och från Göteborg och tänkte då passa på att hälsa på några vänner, samt gå på en swingkväll i Göteborg samma helg.
Torsdag till söndag har varit helt fantastisk. Jag har älskat varenda stund, det var varit jättetrevligt att komma bort från all stress och panik, bort från plugget, bort från alla måsten, bort från alla tankar och bort från all skit. Jag har mått riktigt bra i helgen och resan hem gick bra den med.

Jag kom hem strax efter 22, kokade lite snabbnudlar och drack en cola, sen öppnade jag min mailklient och började markera reklammail som läst, kolla lite nyhetsbrev som jag följer och sånt... sen såg jag mailen från Swingkattens förening om det ideella jobb jag antagit mig där, det såg bra ut, jag är pepp, det är kul att engagera sig i något man brinner för med hela sin passionerade själv.

Sen såg jag de automatiserade mailen från skolan, och allting föll som ett korthus igen.



Jahapp... tillbaks på ruta ett då. Panik och stress över plugget kom som en käftsmäll.


Jag vet inte hur jag ska göra? Jag vet inte vad jag ska ta mig till?
Jag är en kreativ, oftast rätt glad person, jag tycker om att dansa, spela trummor, att skriva musik, att producera digital musik, att rita, måla, sy, tillverka, skapa föremål, ta hand om fruktbärande växter, fotografera, med mera. Jag är en konstnärlig själ, men jag kan inte släppa mig fri och verkligen djupdyka in i mina älskade passioner, för jag har inte råd med allt, och jag "måste" göra en massa andra saker istället. Saker jag inte verkar klara av. Teoretiska grejer, plugg, måsten, betyg, krav... Det har aldrig varit min styrka, snarare tvärtom. Jag är en free-spirit, hur ska jag komma nånvart i ett sönderstressat samhälle som bygger på att människor ska utbildas till arbetande robotar.
Vi har ett samhälle som just nu ger dig två val.
Råd att göra saker, men inte tid att göra saker.
Tid att göra saker, men inte råd att göra saker. (jag)
Du kan inte få båda.

Jag känner att jag bara står och trampar i nån sorts depression eller nåt då jag mår dåligt, jag blir nedstämd oftare och oftare när jag är ensam, när jag studerar, när jag gör saker jag måste. Jag är inte neutral längre, jag är ledsen. Jag menar då inte ledsen som att jag bokstavligen sitter och gråter. Men jag känner mig ledsen inombords. Ledsen att jag inte kan hantera det här, ledsen att jag inte kan klara mig själv, ledsen att jag bara trampar utan att komma någonvart. Att jag är fast i en sorts fälla.

Hur gör jag nu?
I slutet på terminen och slutet på december kommer socialen vilja se studiebevis för avklarade kurser, för att jag ska kunna få försörjningsstöd ifrån dem.
Hur fan ska det gå när de ser att plugget skiter sig totalt? När det går käpprätt åt helvete.
Jag lär väl säkert bli av med försörjningsstödet, varpå jag inte kommer ha råd att bo kvar iomed hyror o räkningar... och vad händer då? flytta hem till föräldrarna som bor 2.5 mil ifrån Uppsala, ute i skogen?
Mina föräldrar i all ära, de är underbara, men varje gång jag bott där har jag mått sämre pga den mycket värre isoleringen som tillkommer av att bo dit bussen går så mycket sämre, och kostar så mycket mer.
Mitt sociala liv kommer gå åt skogen (bokstavligen), jag kommer bli mer o mer deprimerad.
Hur ska jag komma vidare därifrån sen?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska göra, vad jag ska göra.
Jag vill bara lägga av med allting som har med ansvar och måste att göra... om jag bara kunde det.
Jag orkar inte, jag vill inte, jag har ingen motivation. Jag vill bara hoppa av plugget och börja MÅ BRA för en gångs skull. Men det får man väl inte tycka i det här jävla landet.

Plugg och stress

Idag klev jag upp 07:30, inte kul, helt död, ville ligga kvar under mitt täcke i värmen.
Men jag behövde gå upp, jag hade viktiga saker jag skulle göra... klockan 09:00 skulle jag nämligen vara på ett intromöte för den gymnasiella yrkesutbildningen jag precis börjat på. Den skulle äga rum 09 till 11. Så jag masade mig upp. Motivationen låg lägre än botten, den låg i underjorden. Jag har inte pluggat nånting alls sen i torsdags förra veckan när jag panikkompletterade Uppdrag 1 i Psykologi 1... jag fick ett E på det uppdraget... jag har fortfarande 2 uppdrag kvar där... de ska vara klara till fredag.
Samtidigt ska alltså yrkesutbildningen starta nu.
Jag har inga böcker, jag har ingen förberedelse, jag har..... för att vara helt ärlig... absolut ingen somhelst ork till detta.
Jag blir stressad av psykologin, jag blir stressad av yrkesutbildningen, jag blir stressad av bokbristen, jag blir stressad av intromötet. Det känns just nu som att allting som inte är nöje stressar upp mig, och det suger.

Jag har en dryg hundring på kortet... men måste betala 450kr till vårdcentralet för flera besök som självklart valde att ha sina "Betala senast" datum cirka en vecka INNAN jag får mitt försörjningsstöd.
I det stödet så får jag pengar för läkarvård och sånt... men... om jag ska betala veckan innan jag fått pengarna, ja då kan jag inte betala. Jag har en hundring ungefär... den kan inte betala 450kr.
Jag har mailat minn handläggare om det och bett henne ringa mig så fort hon ser det, hon skulle ringa strax efter 11 sa hon. Den är 12:40 nu o hon har inte ringt än. Jag har försökt ringa henne men får inget svar... måste se om ja kan få just pengarna för de fakturorna retroaktivt så jag slipper påminnelser och skit. Jag blir stressad av det här, jag mår inte bra av det här.

Igår åt jag inte någonting alls till frukost...
jag tog några mackor och en skål nyponsoppa till sen lunch vid cirka 14:30.
Sen åt jag en halvliter glass på natten... 00:45.
därefter tryckte jag i mig en nybakad hallongrotta.
Frukosten idag blev inte förens 12:15... en halvliter glass, wooh.
Jag ska inte träffa min dietist förens den 15e december... det suger, jag vill träffa henne nu, men jag kan inte, hon hade inga tider förens då helt enkelt, så inte så mycket ja kan göra.
Men jag ska visa henne min matdagbok som ja ska fylla i... Jag har fyllt i den sedan förra besöket.
Shit... jag är sämst på att äta regelbundet, och få i mig vettig mat. Det blir många tomma timmar utan mat, och många gånger som maten ersätts av snacks, kakor, godis och popcorn.

Jag har ingen ork till allt som verkar vara viktigt och behövligt.
Skola, mat, hälsa, hygien, jobb, etcetera... det bara går inte. Jag trampar och trampar i samma jordhög bara, och jag kommer absolut ingenstans alls. Jag är fast i något sorts mönster. Jag vill inte.
Kan jag inte bara få vara en fullt fungerande människa med jobb, utbildning, bra tänder, hälsa, matvanor, ork och motivationsnivå? Snälla? Jag orkar inte!

Jag gick inte på mötet... jag gjorde mig nästan i ordning i morse, sen satte jag mig ner i soffan och bara tittade rakt fram, drog en djup suck, och la mig på rygg och stirrade upp i taket.
En gnagande känsla av "Res dig upp, kom igen, du måste med bussen" översvämmades tyvärr av "Jag orkar inte, jag har ingen motivation, varför? Skit i allt, det leder ändå ingen vart. Kan lika gärna ligga kvar här och begrunda hur pass jag misslyckas med allt som är viktigt här i livet."

Nu är jag rädd att de ska höra av sig och säga att jag sabbat hela skiten med plugget, och att det senare eventuelly kanske leder till att soc skulle bli arga och slutar ge mig pengar och så vidare...
Kul, ännu mer saker jag kan ligga sömnlös av och att oroa mig för. Hurrah, precis vad jag behöver.

Ungefär så här känns det med plugg, mat och hälsa just nu.

#TRUE #LMFAOLIKE I Don't Like It, I Love It FOR MORE
Posted by HDProduction on Tuesday, 3 November 2015

Anyway.
Ska vi lyckas se något positivt i det hela så ska jag till replokalen och repa första gången med bandet idag. Det ska bli kul hoppas jag. Banka lite trummor, kanske kan banka ut lite frustration på trummorna när jag ändå håller på.

Att plugga med ett kaos i huvudet.

"Det kan väl inte vara så svårt, det är väl bara sätta dig ner och börja läsa!?"
Mjo, så kanske det är för vissa personer, kanske till och med de flesta.
Men, det gäller inte mig.

Vilja, motivation och ork är 3 olika kategorier som ständigt bråkar med varandra, och för att nånting ska kunna bli av så många alla 3 av dessa samarbeta. Om minsta lilla grej får en av de här att inte vilja samarbeta så fallerar alltihopa.

Jag hade en mental krash i somras, plugget sket sig, ingenting blev gjort, jag satt och strirrade på böckerna och in i skärmen utan att göra någonting, men tillslut så tog jag mig i kragen och hörde av mig till Navet. Jag behövde boka in en träff med en studievägledare för att komma på rätt köl igen.
De hade gått på semester dagen innan... Fuck.

Sommaren gick, jag fick en sorts ofrivillig semester kan man säga. Det låter ju nice! Eller?
Njae, var mest bökigt och komplicerat, eftersom jag lever på ekonomiskt bistånd, eller soc-bidrag som det kallas i folkmun. Varför gör jag det? Jag studerade väl? Men CSN då?
CSN är slut... jag har förbrukat mina gymnasiela år för studiemedel genom att försöka studera när det inte gått alls. Men med en mängd samtal med handläggare på Socialtjänsten har jag lyckats få ett undantag som ger mig rättighet till ekonomiskt bistånd fastän jag studerar, något man normalt sett inte får.
Så sommaren var oviss och komplicerad, eftersom soc ville veta hur det blev med plugget så de kunde ta sina beslut, men jag visste ju inte, jag satt och väntade på att de skulle komma tillbaka från sommaren så jag kunde fixa mitt möte och komma igång med plugget.

hur som helst, tillslut så slutade sommaren och Navet fylldes på med personal igen, jag ringde in samma dag de kom tillbaka, och de var redan så uppbokade att jag fick vänta en månad till innan mitt möte äntligen blev av.
Vi hittade en plan, jag var motiverad, det här skulle bli bra, jag kände peppen, nu jävlar, nu kör vi.
Om en månad (från då) skulle första kursen börja, först ut Psykologi 1. Passar mig perfekt på sätt och vis då jag redan sitter och försöker få ordning på mig själv med diverse psykologbesök och dietistbesök och så vidare.

Kursen började måndagen den 26e okt. Psykologi var en kort kurs, 2 veckor. Jag tänkte tillbaka på 2 veckors Religion 1 jag gick förut, den var pissenkel, så tänkte att de här kommer ju gå bra.
Det första jag märker är att det är prov samt uppdrag som ska in på onsdagen, och fredagen, och söndagen... genast kom en svallvåg av press, mothugg och stress ifrån djupet av mitt huvud och jag kom av mig på en gång. Jag började inte plugga förens på onsdagen, eller ja, jag började läsa litegrann, men inte så aktivt. Jag försökte, men ja kunde inte sätta mig in i skiten.
Varför? Det här är en intrssant kurs, jag vill lära mig det här, det är både praktiskt och intressant... men jag kom ingen vart.
I måndags, veckan efter kursstart lämnade jag inte det första uppdraget, dvs dagen efter det tredje egentligen skulle vart inlämnat. Den måndagen var hemsk... jag läste 30 sidor i boken... på 8 timmar.
Jag bara satt och stirrade... det var som att ALLT annat drog min uppmärksamhet den dagen. Ja, ungefär som vanligt då. Vi läste om olika typer av psykologi, och jag minns att Freud och hans psykodynamiska psykologi var en av de 3 typerna som uppdrag 1 handlade om... o jag kunde för allt i världen inte få in hans sätt att tänka, det var så knepigt, så konstigt, jag fattade inte. Mitt huvud kunde inte omfamna det hela.
Dagen därpå fick jag tillbaka uppdraget. Det behövde kompletteras, för mina svar om Freud accepterades inte. Jag fick skriva om det, det gjorde jag idag, fredag den 6e.
Idag skulle ha varit slutet på kursen, men jag har bett om att förlänga den en vecka för att kanske hinna ikapp.
Vettefan om mina nya svar om Freud's psykologi accepteras, men jag kan inte ta in det, jag har försökt, men jag kan inte.

Samtidigt så blir jag uppstressad över att jag idag, 3 dagar innan nästa kurs kommer börja (dvs samtidigt som psykologins sista extravecka håller på) fått reda på vad för böcker som kommer behövas.
Nu behöver jag 6 stycken böcker för en gymnasiel yrkesutbildning i butikssäljare.
Det här är något jag VILL plugga, som jag VILL göra, men 6 böcker, 3 dagar, 2 uppdrag kvar i psykologin... och stressen sköljer över mig likt en tsunami. Jag drunknar.

Hur mycket har jag pluggat nästa kapitel idag tror ni?
Well.. jag har öppnat boken, bläddrat fram till kapitel 6, biologisk psykologi... sen har jag inte kommit längre.
Jag har istället öppnat den här bloggen för att skriva av mig på, jag har bakat en dubbel sats hallongrottor, jag har planerat vidare på cosplays, jag har städat och diskat, jag har jobbat med digital musikproduktion.... jag har verkligen inte kunnat göra nånting av det jag MÅSTE göra.

Välkommen till min vardag.

Det är så här jag fungerar under press.. jag stänger av, motivationen tryter, stänger av mina funktioner så pass att jag slutligen bara sitter och stirrar rakt fram, antingen på datorn, eller rakt igenom skärmen, utan att ens veta vad som händer på skärmen även om jag tittar rakt mot datorn, jag fokuserar inte, jag bara försvinner in i mig själv, Stänger mig själv och sluter dörren.

Samtidigt sköljs tsunamin över mig, kastar omkring mig emot väggarna. Jag brottas med tankar som acceptans, vänskap, kärlek, kunskap, självvärde, med mera.
Tycker folk om mig? vill folk helst undvika mig, är jag en dryg person som ingen orkar umgås med?
Hur många av mina vänner tänker på mig som en vän, och hur många av dem är bara vänliga mot mig för att de inte vill såra mig genom att avslöja att de egentligen inte vill vara mina vänner?
Det här är tankar jag brottas med varje dag, även om jag innerst inne egentligen vet att många av mina vänner ÄR mina vänner, och ser mig som en vän. Men mitt huvud kan inte begripa den biten.

Jag skyller på barndomen... det är ändå därifrån de flesta av våra karaktärsdrag kommer ifrån om man tänker efter, och just trygghet och tillit var inte det jag fick mest i ungdomen, vilket lett till att jagh ar svårt att tro på folk.
Jag säger till folk att jag litar på dem, jag säger att jag tror på det dem säger, och på sätt och vis vet jag att det är sant. Men innerst inne så skriker mitt huvud åt mig att jag är värdelös, att de inte tycker om mig, vill umgås med mig, med mera.

Ångesten är nära.

Jag pratar för mycket, jag förstår inte ironi och/eller sarkasm så ofta, jag kopplar inte signaler, jag kopplar inte alltid när jag ska sluta, när jag ska ge mig i en debatt, jag drar skämt som ingen skrattar åt, jag stammar, kommer inte till punkt. Jag ska berätta ABC, men jag berättar AB_DEFGH
"Solis! Kom till poängen!!!" Justja... öh.. vad var det nu igen? AB nånting.. nej jag har glömt.
Jag är värdelös på att hantera sociala sammanhang.
Jag är värdelös på att hantera saker.
Jag är värdelös på folk.
Jag är värdelös.

Kunskap då? och självvärde? Ja det går hand i hand med allt annat. Jag kommer ingen vart, jag står bara och trampar, samtidigt som jag lär mig mer o mer om allt som jag kanske inte ens har nytta av egentligen. Eller har jag det? Jag försöker intala mig själv om att jag kommer ha nytta av att spela brädspel, kramas, dansa, skapa musik, sy/skapa cosplays/dräkter... men kommer jag ha nytta av det?
Hjälper det mig?
Well.. ja, det hjälper mig att må bättre, att inte sitta och fyllas av ångest hela tiden.
Men det får inte proven skrivna, det ger mig inte betygen jag behöver i plugget, och framförallt så ger det mig ingen inkomst jag kan leva på.

Medborgarlön... det hade varit nånting... då hade jag kunnat skita i allting som har med skola att göra, bara göra det ja VILL göra.. kanske extraknäcka nångång här o där på timtid för lite extraslantar... Då hade jag nog mått bättre åsså. Men ja vet inte, vi är inte där än.

Nu mår jag mest bara dåligt, men sopar det under mattan genom att göra massa roliga saker med mina älskade vänner. Utan er hade jag nog isolerat mig i nån sorts dödsångest.

Imorn ska jag ut och fotografera med en fantastisk vän, däremot är det mat med dansvänner följt av en swingkväll på Grand.. Det ser jag väldigt mycket fram emot.

Men ändå...
Men ändå...
*tittar på Psykologiboken, en tår rullar ned min kind*
Jag orkar inte det här, kan jag inte bara få fungera normalt som andra? Kunna plugga när jag behöver plugga, kunna bete mig "som man ska" i sociala sammanhang!
Sluta behöva överösas av en känsla av att inte duga till, att ingen vill ha mig där.
En känsla som troligtvis inte stämmer alls, men som huvudet helt har ställt in sig på.

Egentligen behöver jag nog en semester från allt som har med ansvar att göra, i typ flera år.
Jag orkar inte det här.